Det är nu det händer

Jag har bytt residens.

www.marty.toobigtofitinhere.com

To play the harmonica

Ikväll ska jag fatta mig kort. Mina föräldrar är på galej och lillebror har flytt fältet, så här sitter jag alltså allena och trött en fredagkväll som jag egentligen avlagt för lite quality time med familjen. Men shit happens, och i ärlighetens namn måste jag säga att det är relativt okej. Jag har kopiösa mängder skolarbete att ägna mig åt i alla fall, så det gör detsamma.

I vanlig ordning har jag förresten anammat min mer impulsiva sida och därför inte nöjt mig med enbart Arcade Fire nästa helg - det blir Andrew Bird också. Och det är något inom mig som längtar oerhört. Inte nödvändigtvis enbart på grund av den musikaliska tillfredställelsen som är i antågande, utan även för att jag verkligen behöver få distans, om så bara temporärt (nu slutar jag abrupt med att förklara mer utförligt vad jag menar).

Det får bli en tråkigt fragmental kväll ikväll, så nu sätter jag punkt.

Att trilla dit

Jag måste komplettera nattens inlägg med en liten incident som nyss inträffade. För att motverka all stress och prestationsångest så fick jag den briljanta idén att utnyttja den annars så, från min sida, försummade hästen.

Så off I went och det var en sådan befrielse. Då vi lämnade vägarna och följde glömda stigar i skogen tog jag mig friheten att låta Magnetic Fields ljuda i mina öron och solen log mot mig. Jag tänkte till och med att hur påfrestande ett liv än kan vara så finns det alltid något sätt att bota misären på. I lugn galopp färdades vi alltså över snön och välbefinnandet var totalt. Men innan jag visste ordet av låg jag i en snödriva och såg hästen i flygande fläng försvinna bakom en gran. Helt plötsligt hade hela min känslostämning blivit som förbytt (liksom hästens, obviously) och jag rapidpulsade förtvivlat efter i hästens spår, även om jag visste att han nog redan var halvvägs tillbaka till stallet vid det laget.

När jag tjugo minuter senare flåsande och svettig nådde stallbacken stod han där nere med tränset på sniskan och bara tittade skamset på mig. Älskade hästjävel.

Själva jagets kapitulation

Jag kom precis på mig själv med att i mitt stilla sinne planera vilken aspekt jag ämnade beröra i kvällens blogginlägg för att på bästa sätt tillfredställa mina eventuella läsare. ABSURDUM! Jag har fått allvarliga men för livet av denna vecka (för er icke-insatta kan jag i förbifarten nämna att vi haft mock exams (aka inom loppet av fem dagar haft elva mycket påfrestande prov) och att jag alltså med rätta får känna mig förbrukad, miserabel och tom). Kvinna, disponera ditt liv och dina åtaganden!
Tema: Prestationer.
Motiv: Hatkärlek, ambitioner, relationer, framtiden och sweet ol' tidsfördriv.
Symbol: Den kroniska trötthet som obestridligen är påtaglig kan möjligtvis vara en representativ symbol för den ångestfyllda likgiltighet som florerar vilt inom mig likt atomer vars laddningar helt har förlorat sans och vett.

Ord som 'jag', 'min' och 'mig själv' förekommer ofta, men egentligen bringar väl inte det någon oerhörd förvåning. Jag kommer aldrig vara någon annan än mig själv. Jag är fängslad i mitt eget förstånd på livstid, och det finns inga flyktvägar.

Jag har aldrig tidigare lidit av klaustrofobi.

Vad är det som händer? Jag sorterar förtvivlat in mitt liv under rubriker som saknar betydelse för det stora hela, och detta per automatik. Egentligen vill jag ju bara tygla mig själv men det är en kväll som denna en omöjlighet, varpå jag därför hoppas att jag inom en mycket snar framtid ska svimma av utmattning för att därigenom äntligen få lite själsligt lugn och ro.

“Jag skriver inte ner alla mina tankar här. Jag skriver sällan ner en tanke första gången den kommer till mig. Jag väntar och ser, om den kommer igen.

Jag och min mor diskuterade litteratur vid sjusnåret en onsdagsmorgon när vi med buss var på väg till Stockholm. Det var relativt intressant - jag förde mina favoriter på tal och hon sina.
'Har du läst Doktor Glas?'
'Ja. Det var väl en tjugo år sedan.'
Jag blev plötsligt ganska modfälld. Inte för att jag denna gång inte fick chansen att briljera med att föra ett för henne okänt verk på tal, utan för att jag plötsligt insåg att den inte var menad för mig. Var gång jag läst den har jag oförskämt nog sett den som min. Jag har identifierat mig med protagonisten, njutit av ord och uttryck och intalat mig själv att herr Söderberg skrivit Doktor Glas enbart för mina ögon. Nog för att jag inte blundat för att det trots allt är ett offentligt stycke text, men tanken på att tusen och åter tusen andra människor läst den innan mig sedan releasen 1906 har aldrig tidigare uppenbarat sig. Och tusen och åter tusen människor har förmodligen också på ett eller annat sätt tolkat den på sitt sätt och i och med det tagit den till sin. De ord jag idag finner oerhört tilldragande och specifika har andras ögon redan fått se för flera decennier sedan. Men what if jag vill ha ensamrätt? What if jag inte kan acceptera att den redan är läst av andra? Skoningslöst misshandlad av andras ögon. Nedsvärtad av smutsiga fingrar. Brutalt nedvikta hörn av läsare som tröttnat. Tidlöst eller inte - jag upplever bara det som redan upplevts.

Men vem är jag att tänka så? Verket, om någons, är ju författarens. Det är hans tankar, hans ord och hans identitet. Självklart är det så. Jag är bara en simpel beskådare som inte ens lyckas sätta ord på det som med rätta är mitt - mina egna tankar. Jag är mentalt och emotionellt handikappad. Men tursamt nog hade jag i vart fall vett att inse hur ful och obefogad min plötsliga tanke var, och innan mamma hann nämna att August Strindbergs samlade verk står i bokhyllan hemma till mitt förfogande, hade jag glömt den helt.

Liv, jag förstår dig inte.

Liv, jag förstår dig inte.

Popart.

Jag har nu suttit i den här datasalen sedan klockan 18.00. Med enkel matematik kan man snart inse att det är 9 timmar. Nonstop. Jag har under dessa 9 timmar skrivit cirka 3782 ord och genom detta fullföljt arbetet med min Theatre Arts Portfolio.

Detta slit är inte av denna världen.

Kom sömn.

One doesn't bargain about one's duty

23.34. Innan tolvslaget måste jag bege mig härifrån, och åter förvandlas till den torftiga jag-har-inte-internet-hemma-tattare jag egentligen är. Men jag vet heller inte om jag är redo att gå hem nu. Jag har precis reread Charlotte Perkkins Gilmans 'The Yellow Wallpaper', där en kvinna drivs till vansinne av att sitta instängd på sitt rum. Hon ser en kvinna bakom tapeten, som vill komma ut. Det hela går så långt att hon senare själv identifierar sig själv som en sådan kvinna, oon kryper omkring på golvet och biter på sängen.

Jag är rädd för att se kvinnor bakom tapeten.

Ikväll funderade jag på varför jag skriver. Varför jag blottar mitt inre för sådana deterritorialized strangers. Det går inte att avgöra helt och hållet, men det tycks vara ett slags försök till att få förståelse, bekräftelse och kanske even förlåtelse av en andra part. Inte för att jag har gjort något fel. Nej, inte alls. Snarare förlåtelse för mina egna mänskliga företaganden. Att vara arg, ledsen, förtvivlad, irriterad eller full av självömkan (bland annat, naturligtvis). Att erkänna och stå till svars. Som en slags bikt. Utan vidare förpliktelser. Utan något som helst. Det är bara att frenetiskt röra sina nedkylda fingrar på a bunch of bokstäver på ett tangentbord och komma ut. Jag gör det. Alla gör det. Och det är okej.

23.48. Jag måste hem till min tapet om 12 minuter.

Turning nineteen?

Turn around.

En sådan märklig dag. Vi var några i klassen som impulsbeslutade oss för att förkasta balen med all dess traditionella prakt och istället åka till Gdansk.
-Ska du på balen?
-När är den? I slutet på maj? Nej, tyvärr. Då är jag i Gdansk.
However, destinationen är ändrad. Nästa station: Paris, Paris.
Länge leve kära återseenden. J'arrive.

Väl hemma var nästa gastkramande incident i farten - jag överraskades av Ida och Josse med tårta och mitt hår börjarde brinna. Jag skulle ju bara blåsa ut ljusen. Vi låg och vred oss av skratt när den första chocken lagt sig. (Och no worries, jag är bara svedd en aning på ena sidan. Det syns knappt.)

Agnes tog mig med på förhandsvisning av ett PUBERTETSDRAMA ikväll. När eftertexten rullade kände jag mig alldeles tom och illa till mods. Perfektionen är inte komplett. Klockan går och går, men kommer inte till dörren. Något saknas. Allting saknas. Inget saknas. Vad är det som saknas? Tankarna maler och maler inom mig. Skapas, bearbetas, förkastas och glöms. Klockan är trasig. Missanpassad. Dysfuntionell. Tanken försöker, men can't find the answer to the riddle of existence (gå förresten och se vår uppsättning av 'A Dream Play' nästa vecka). Så plötsligt, när vi med snabba steg gick mot Wayne's Coffee för att dricka kaffe och hålla värmen, då förstod jag. På riktigt.

I know why Mona-Lisa smiled

Jag kan inte ge mig hän. Jag vet inte hur man gör. Det är som om jag är alltför beroende av min egen tankeverksamhet för att kunna släppa den ens för en stund. Jag måste ha kontroll.

Många förlorar sans och vett när de är på konserter. Jag har sett det själv. De får en slags grumlig, frånvarande blick som ändå är helt fokuserad på spektaklet ahead. När musiken tystnat och folkmassorna skingras får man kontakt med dem igen.

Ibland kommer jag på mig själv med att fundera över ett gammalt matteprojekt när jag ser på någon intressant film. Blondinen ger svar på tal mitt i världens största fight, och jag förstår inte vad som orsakade det hela. Jag måste spola tillbaka.

Jag kan inte ge mig hän. Jag vet inte hur man gör.
Jag tänker för mycket.

Say no more, say no more

Bussfönstret var så fullt i frost att man inte ens kunde se ut ordentligt.

Nyårsafton 2006 var sympatisk. Kvällen inbjöd till dans och möjligheten att vara lite wild n' crazy. Lite Modesty Blaise. Musiken var bra, vännerna var bra, tolvslaget var bra. Allas klockor gick olika, men det gjorde inte så mycket. Maskeradtillställningar av denna kaliber uppskattar jag verkligen.

Jag vågar knappt gissa hur få timmar jag sov inatt. Åtta timmars arbete efteråt gjorde inte saken bättre. Jag är trött. Tilläggas borde, dock, att jag faktiskt hade helhjärtade intentioner på att sova redan klockan två på natten. Jag hittade en soffa som inte var alltför hård, och gjorde sannerligen mitt bästa. Men vid det här laget borde man veta att det inte går att göra det på sådana där evenemang. Simply, det är omöjligt. Men det gjorde inte så mycket. Inte egentligen.

Nyårsafton 2006 var sympatisk.

Hit med lite farligheter.

One of us misread

Så var julafton med traditionsenligt matfrosseri, gemytliga givanden och tacksamma taganden till ända. Jag hoppades i smyg på att den där lyriska känslan och det otåliga nedräkningsbehovet skulle infinna sig i år, men båda uteblev. Ingen av dem har förresten varit särskilt påtaglig på ett par år, men jag försökte verkligen den här gången. You see, förr om åren brukade jag och lillebror alltid sova skavfötters kvällen innan julafton och lyssna på kassettband (ever heard of 'Herr och Fru Bytarbortsson'?). På morgonen rusade vi alltid übertidigt till granen och slet upp en varsin julklapp. Hur som haver så gjorde vi slag i saken och återupplivade denna tradition igårnatt. Det var ett tappert försök, men räckte inte för att ta mig tillbaka några år i sinnet också. But then again, who am I kidding? Julafton 2006 var dock väldigt sympatisk. Jag blev mycket glad över det mesta jag fick, maten var god, jag vann på Familje Geni och vi badade vildmarksbad ackompanjerade av både musik, cider och vin.

Apropå nyår: Jag kanske är Modesty Blaise ändå.

Have you ever wondered?

Beakta att detta inte görs på mitt eget initiativ. Här till höger finns länk till Idy, och hon tar på sig allt ansvar.

Är du kär? Både ja och nej. 'Ja' för att jag inte vet bättre och 'nej' eftersom det inte är i någon särskild. Skjut mig om jag verkar för underlig.
Har du någonsin kysst jultomten? Jag kysser inte på mun. Inte ens tomten.
Vem är du kär i? Skjut mig då.
När skrattar du mest? Det måste obestridligen vara när jag och Malin ligger på en bänk med ryggarna mot varandra och låser fast våra huvuden i varandra så att vi inte kommer loss. Då skrattar jag.
Vad ångrar du mest i ditt liv? Just i denna stund ångrar jag bittert att jag valde Social and Cultural Anthropology framför historia (visserligen bara måttligt, men allting är relativt).
Har du någonsin dansat framför spegeln? Jag är inte den som förnekar.
Vem är din idol? Svår fråga, men den som först insåg att man göra kaffe av kaffebönor är en stark kandidat.
Vem/vad avskyr du mest just nu? Min prestationsångest. Tillbaka ner i lådan!
Har du någon fiende? Jag skrattar faran rakt i ansiktet.
Om ja, vem/vilka? Håll dina vänner nära, men fienden ännu närmare (det är för övrigt underhållande, om än pointless, att svara omotiverat på sådana här frågor).
Har du någonsin supit dig så full att du spytt? Njae. En gång gjorde jag ett tappert försök iallafall.
Har du någonsin badat naken? Är påven katolik? (ja).
Den bästa fest du någonsin varit på? Midsommar! (BAM BAM BAM) Lenninge! (BAM BAM BAM) Bara för att man kunde köpa sockervadd som var estetiskt tilltalande.
Den sämsta fest du någonsin varit på? Jag har klarat mig ganska bra. Men det var någon fest där jag hade ont och blåmärken överallt dagen efter (?). Men jag hade nog jättekul.
Vem äcklar dig mest? Alas for mankind.
Vem är den snyggaste just nu? Being with you is like killing Bob Dylan, if I had to do it I would die.
Ska du gifta dig? Big time!
Skaffa barn? Without doubt.
Vem ska du gifta dig med? Dig. Om man får välja.
Vad drömmer du om? Så sent som för två timmar sedan drömde jag om Sibel, skapare av en dålig tecknad serie och enorma ekorrar med huggtänder. Jag undrar så smått vad det kan betyda.
Vilka borde svara på dom här frågorna? Alla som vill ha en dålig ursäkt för att inte börja plugga.

From the day before, of course

Dreadful day. Tre minuter över åtta ramlade jag in på engelskalektionen och insåg att jag fortfarande var full. Denna tragikomiska insikt fick sedan stå som representativ symbol för resten av dagen. Jag råkade låsa in min jacka i aulan, jag insåg då jag stod i kassakö för att inhandla tröstgodis samt apelsinjuice på ICA att det i utrymmet bredvid körkortet var tomt. TOMT? Ja, tomt. VISA-kortet var bortglömt på bordet hemma. Satanstankar och arga kliv mot skolan och TOK-essay, då det blåste så oerhört att mobilen slank ur min hand och föll handlöst mot den blöta marken. Pang, och batteriet ramlar. Väl på skolan ämnade jag lägga upp bilder från gårdagens spektakel i bilddagboken, men kameran var glömd hemma.

Jag sitter alltså här denna tragikomiska dag och har glömt allt. Jag har heller inte tagit mig för att börja skriva på TOK-essay. Ett sånt hundliv.

I say: Price the Lord. Han är värd minst femton kronor.

Burning Hearts

Där är hon. Modesty. Mina intentioner med dagens inlägg är att uppnå en mer abstrakt nivå. Temporärt, of course. Jag är annars en förespråkare av den konkreta livsstilen. Jag litar blint på att man har allting (allting är relativt) under kontroll, och undslipper att förirra sig i djupa känslodalar och annat dravel. Men, then again, who am I kidding?

Jag är mentalt mörbultad utan en egentlig anledning.
Jag är färdig med matteportfolion.
Jag är inte Modesty Blaise.

The Blues Are Still Blue

Jag skulle ge vad som helst för att få sitta i hans tvättstuga.

Written Task II är inlämnad. Jag kan sova gott inatt.

Being with you is like killing Bob Dylan

If I had to do it I would die.

Jag är visserligen redan död (i vart fall är det en eventualitet). Klan 'Orup' var så pass nedriga att de anordnade en mordbrand och blockerade den enda utgången. Vi brann inne. Men jag tvivlar på att detta är en godkänd gärning, och det ska sannerligen undersökas. Det vore mycket sorgligt om stadens skräck (min medbrottsling Sibel och jag) skulle besegras redan på omgångens första dag.

Deathgame är inte bra för hälsan.

Det är för övrigt inte stress heller. Jag vaknade med kroppen full av migränanfall, vilket resulterade i en utebliven arbetsdag på allas vårt Tönnebro Värdshus. Ganska skönt, egentligen.

This is a reconstruction. All of it is a reconstruction. It's a reconstruction now, in my head, as I lie flat on my single bed rehearsing what I should or shouldn't have said, what I should or shouldn't have done, how I should have played it. Fragment är aldrig bra till något, men likförbannat är de flitigt använda (skål för det). Tid för reflektion. Tid för rekonstruktion. Nostalgi är en fin sak. Advent är en fin sak. Flitig upprepning och dagen till ära har jag julpyntat så smått. Jag hittade mina vintergardiner ganska nyligen. De har varit borta mycket länge, och jag har sannerligen letat. Det var mycket upplyftande då jag fann dem, och nu hänger de där de ska hänga. Det är en trygghet i sig.

Jag talar i gåtor. Det var någon annan som brukade göra det också, men jag minns inte vem det var. Klockan är 23.03 och jag blev plötsligt oerhört sugen på en kopp te.

What I need is perspective. The illusion of depth, created by a frame, the arrangement of shapes on a flat surface. Perspective is necessary. Otherwise there are only two dimensions. Otherwise you live with your face squashed against a wall. Otherwise you live in the moment. Which is not where I want to be. Godnatt.

New York—Paris, No. 1

-Smile now, and don't reproach me. I put your paper in the fire.

Jag undrar om jag är aningen less på att agera. Onsdagen präglades av teater och åter teater, där samma repliker nöttes gång på gång. Detta är naturligtvis inte oväntat, och övning ger således färdighet, men jag är aningen less. 'Det blir kanske så när man har att göra med fanatiker' sa vår coordinator, och hon har verkligen rätt. Men jag beundrar likväl hans entusiasm. Och när han fick reda på att August Strindbergs 'Ett drömspel' hade premiär för exakt 100 år sedan 2007 gick han i taket (för all del, det är en ära att vara delaktig i något liknande. Hatten av för August).

Jag ska ut ikväll. Det börjar bli en ful ovana. Men det är onekligen underhållande, och jag föredrar a social occasion framför en kväll i ensamhet. Big time.

Min fantasi tar slut här. Jag skulle kanske fråga Stuart Davis om han har lite till övers. En liten dos, bara. 5o procent av dagligt intag.

I hate reconstructions.

My Dream of Horses

"Hon föll i för samma gamla törst, huvudstupa hjärtat först."

Deeptalk. Jag är lite in the mood for that. Rannsaka mig själv, evaluate the situation, se realistiskt på saker. Och inse. Framförallt att inse. Fast det kanske är fel ordval, men jag förstår vart jag vill komma. Jag skulle ha gett mig till tåls nu. Det var på tapeten den här helgen. Och jag trodde att det var annorlunda den här gången. Jag trodde faktiskt det. Mycket moget, mycket intellektuellt, och mindre löjliga beteenden. Men det är så lätt att lura sig själv. Att försköna allehanda ting i sin omgivning, och sedan inte vara medveten om sina missledande handlingar som slutligen kastar en över kanten. Rakt ner i ravinen. Dead end.

Det här är dock en överanalyserad inzoomning på mitt inre känslosvall, och inte alls så förfärligt som det kanske låter. Egentligen mår jag väldigt bra, despite ogjorda labbrapporter och bortsprunget USB-minne med alla mina sparade livsverk. Jag har funderat på om det är möjligt att temporärt stänga av sina känslor. Just nu skulle det, ur många aspekter, vara en befrielse. Sedan, när exams är över och jag åter är fri, skulle jag med glädje åter öppna portarna för spirande romantik och överväldigande smärta.

"Fall inte i för all din törst, man måste tänka först."

Deeptalk. Jag var lite in the mood for that, trots att detta inte är det mest lämpade forumet för just sånt. Cirkelkomposition.

Protagonister i all prakt

Stig Dagerman var rätt snygg på sin tid. Hans farfar blev skjuten av en luffare, och farmorn blev så chockad att hon dog på direkten hon också. Trots denna vedervärdiga uppväxt kan jag inte gilla 'Nattens lekar' något vidare. Inte än, i vart fall.

Ikväll har jag faktiskt inte allför mycket att göra. Det känns både bra och dåligt. However, jag har nog tänkt ta tag i World Literature Assignment 1 i förebyggande syfte. Om jag kommer mig för, alltså. Belle and Sebastian spelar för mig, och nog är det mer komfortabelt att bara lyssna istället för att flänga runt i hjärnan. Ibland får man göra det.

Feelin' blue?

Ta mig härifrån. Deadline à la TOK-essay inatt 00.00. Det fattas ett par hundra ord och ett par tusen idéer. Det är det enda jag hinner skriva. Let there be inspiration.

Den där Hellman

Lite vanlig nostalgi sådär på söndagseftermiddagen.

I don't do crowds

Jag har tappat lite av min inspiration. Istället har jag blivit informativ och alldaglig, om vi talar om skrivande i största allmänhet. Detta är följdaktligen en mycket tråkig utgång, men what's a mother to do? (för full förståelse; se 'den vilda jakten på vinet' från 1992).

Jag skulle ha gästat Stockholm den här helgen. Jag skulle ha gått på klubb, levt livet och förlorat vett och sans. Men, nej. Mina storslagna planer hindrades av mina egna brister. Torsdagkväll spenderades åtskilliga timmar på akutmottagningen (tack for your patience, comrad Sibel). Där fick jag lära mig följande förrädiska formel:

Stress + sömnbrist + alkohol = migrän

Dock var symptomen, till en början, tämligen underhållande. Färgfenomen i form av hallucinationer uppenbarade sig och cirklar i regnbågens alla färger prydde omvärlden. Det var vackert, snurrigt och nytt. Dock övergick dessa fenomen till outhärdlig huvudvärk, illamående och bristande synförmåga. Well, nog om det.

Jag är mellan väggarna. Huvudstupa, hjärtat först.
Och jag vill gärna ha mig lite kaffe.

Det finns en dvärg i oss alla

Denna vecka har varit en enda stor emotionell kontrast. Frekvent humörväxlande har infunnit sig var och varannan minut, och det är sannerligen påfrestande. Vissa stunder har varit plågsamma av all vemodig misär, stress och ångest, och det tär på mig. Igår var jag till och med apatisk. Men bättre upp, för hey hey hey så växlade allt och jag blev glad. Det är sådär. Ojämnheter i känslorytmen är väl relativt oundvikligt. Det finns en dvärg i oss alla.

Men hey hey hey, no worries. På fredag beger vi oss till den stora staden, jag och min ryska spion. Vi ska inandas den franska atmosfären på Je danse donc je suis kvällen till ära, och det känns overwhelmingly well.

Vilket fantasilöst inlägg.

At the Laundromat

Jag tränar (inte på det man kan tro att jag tränar på, utan tvärtom). Jag övar på mina göra-flera-saker-samtidigt-färdigheter. Detta bidrar indirekt till snabba tur- och returresor till tvättstugan. Jag tycker inte om att tvätta. Det är rätt tråkigt, och det stimulerar inte hjärnan på något som helst sätt. Det bara snurrar och snurrar. Runt och runt. I all världens evighet. Tur att det är estetiskt tilltalande tvättmaskiner iallafall. De ser ut att härstamma ifrån en gammal avlagd AHA-video.

Jag har inte alls varit produktiv idag. Minuterna passerar obemärkt utan att jag ger dem någon uppmärksamhet överhuvudtaget. Jag orkar helt enkelt inte. That's me. That's life. That's some wacked crack. Apropå fula ord så var Prison Break en ren och skär njutning igårkväll. Sällan har jag beskådat något lika medryckande som det dubbelavsnittet. Herregud. Jag bet på mina fingrar och försökte desperat bli hörd av snyggot på TV:n och hans buddies (utan vidare tillfredställande resultat).

Min inspiration försvann abrupt i samband med inlämning av Extended Essay förra veckan. Jag kan inte ens vara kreativ nog att skriva ett någorlunda intressant blogginlägg. Jag ska nog sova nu istället, och hoppas på bättre lycka nästa gång. God natt.

Den som ramlar i brunnen faller ofta själv däri

Denna kväll/natt/morgon präglas mestadels av ren och skär oseriöshet. Ord som inte finns, de finns ikväll. Till exempel ord som "oseriöshet". Huvudsaken är alltid att budskapet ska nå fram. Når det fram? Når du fram? Rullar du fram? Denna kväll/natt/morgon har varit full av ångest. Jag har slitit mitt hår, gråtit och varit allmänt nedstämd. "Vid chiffonjéklaffen en mycket mörk dag", som Hjalmar Söderberg skulle ha sagt. Jag blir lite trött. Jag blir lite stött. Jag undrar vad alla tar sig för en kväll som denna.

All time top 5 strangest/funniest/most pretentious swedish words used when writing an Extended Essay:
1. Konklusion (Say what?)
2. Remarkabelt (Att finna influenser från det engelska språket.)
3. Signifikant (Att finna ännu fler.)
4. Särdeles (Herregud.)
5. Tidigareläggning (Som sagt. Ord som inte finns, de finns ikväll.)

Jag och Sibel förkastar Extended Essay. Vi rimmar istället.

soviet kitch (Sibel) säger:
Francis målar med linjer som själ,
Folk får uppskov med oärlighet som skäl,
Astrid är död, bevare mig väl,
jag hann inte ens säga farväl.
Någonting döda vid hennes akilleshäl,
du din jävel, du är min träl.

Econowife (Moi myself) säger:
Du talar om bacon som målar med färg,
men kvinna, har fett nånsin haft målartalang i sin märg?
Det ter sig lika omöjligt som om Lottas tant Berg,
skulle ha lattjat med likmaskar och skändat en dvärg.

soviet kitch säger:
Inte i märgen, men väl i sitt blod,
lika rent och enkelt som germaniumdiod,
som en syndaflod som går i god,
för din konklusionsperiod där du velade och stod,
i som ett klaveri.

Econowife säger:
Jag har undrat över det där med barnageri,
Francis Bacon befann sig nog ofta själv där uti.
Och skam den som ger sig med sitt svärmeri,
men den som ramlar i brunnen faller ofta själv däri.

Regel nummer 1

Jag har nu fått tre av fyra tv-spel. De känns sådär. Jag har inte fått grepp om dem än. Jag har inte orkat. Den här veckan har varit ett litet helvete. Being myself is like killing Bob Dylan, if I had to do it I would die. Skolan dygnet runt, minus några timmars sömn, ICA-besök och tid för intag av mat. På ett ungefär. Jag är rätt sliten, men ändå inte. Man ställer om sig, lever i symbios med hemstudierna, utnyttjar nattens överflöd av timmar och accepterar den nya, trasiga livsstilen. Det leder indirekt till att man försummar andra saker. Inte för att man vill, utan för att man inte har några andra alternativ. Så ligger man sedan totalt utmattad i sängen och stirrar; antingen in i väggen eller in i kameran. Det är sak samma.

Gå inte ut i krig.

Math - The Absolute Knowledge

Återigen sitter jag ensam på skolan, och jag ifrågasätter mitt gymnasieval. Sekunden efter lugnas jag av vetskapen att det, hittills, har varit det bästa valet jag gjort i hela mitt liv. Men jag är lite i en svacka nu. Det är för mycket. Kraven är för höga. Dygnet är för kort. SÖmnen är för frånvarande. Och jag vill ha den där jäkla cykeln. Jag ringde mamma, och den ligger fortfarande kvar i backen.

Klockan går, och jag gläds av tanken att Jesus har kommenterat min blogg. Anonymitet av tredje graden, eller så är det en hint. Jag får fundera. Tradera.se är för övrigt mitt och Sibels nya tidsfördriv. Jag har hittills ropat hem tre kultspel till mitt gamla avdankade Super Nintendo. Det är retro, det är nostalgiskt, det är för den gamla goda tidens skull.

To commit, or not to commit

Det där med moral är alltid lite tvetydigt. Jag skulle vilja presentera ett dilemma: Du vill ha en cykel. Hela sommaren har du letat och letat, haft förhoppningar och blivit besviken. Du vill verkligen ha en cykel, hela ditt jag skriker efter en. Så plötsligt en dag får du syn på en. En röd, fin cykel ligger omkullvält på sidan av vägen. Du tänker, att det säkert är någon som plockar svamp, och i all hast har lagt den där. Nästa dag när du går förbi så ligger cykeln kvar; omkullvält, bortglömd och fin. Samma sak dagen efter det. En tanke tar form. En fantasi och en dröm. Du vill ju ha en cykel. En röd, fin cykel. Tänk om du kunde gå dit, resa upp den, borsta bort några löv, leda ut den på vägen, ta fart och susa nerför backen. Som en ensam och lycklig cykelägare. Men det kan ju vara någon som har stulit den, och den berättigade ägaren kanske är ute och letar efter sin cykel. Tänk om det hade varit du. Men du vill ju ha den där cykeln. Vad gör du?

A: Du tar cykeln, eftersom du skulle bli så lycklig. Du skulle bli en cykelägare. Dessutom hade någon annan bara tagit den tillslut iallafall.
B: Du lämnar in cykeln till polisen, i hopp om att ingen ska sakna den och den blir din om ett halvår eller så.
C: Du bara suktar på håll, eftersom ägaren säkert vill ha den, och antagligen kommer hitta den om några dagar.

Our Aspirations Are Wrapped Up in Books

Sleep Sounds Good to Me

Rättelse: Jag kapitulerar 00.17

Try Something New

Under de mest frekventa timmarna som spenderas kvällstid på skolan är man som mest oseriös. Jag och Sibel sitter här just nu, neddränkta i kaffe och nynnar ikapp med dessa präktiga grabbar. Jag är inkapabel till att skriva. Jag är inkapabel till att skapa någonting av värde. Jag lyssnar endast på norsk gladpop när den är som bäst. Klicka på rubriken och vinn högsta vinsten. Jag rekommenderar detta. Jag skojar lite. Klockan är 23.32, och jag funderar allvarligt på att kapitulera, springa hem och slänga mig i sängen med skor, kläder och allt. Vi lyssnar lite till. Gummihatt (swing) har potential. Det ser vi. Direkt. Förresten, kusin Tobias lovade att han skulle lyssna på skivan. Jag hoppas på det, mest för den goda sakens skull. Åh, jag har tappat det där med relevans. Man vill ju bli tagen på allvar. Det är klart man vill. Men det är svårt. Jag säger det flera gånger. Det är svårt. Det är svårt. Ska man höja vit flagg? Eller så slåss man. Och lyssnar på norsk gladpop. Om jag slutar nu blir det cirkelkomposition.

Klockan är 23.55. Jag kapitulerar.

Say no more

Jag vet inte vad jag ska säga. Reinfeldt, som mest liknar Mumintrollet, har skaffat sig majoritetsregering. Mysgöran går mot sitt livs nederlag. Jag blir bara så trött.

Reciprocity - att ge och ta

Idag har jag tänkt tillbaka på sommaren. På Arvika, vänner, fina stunder och på känslan. Den där känslan som är en total kontrast till det jag känner nu. Nu ställs det krav, deadlines närmar sig, löften bryts, kylan kommer och jag känner att mitt inre är lika svartvitt som bilden här ovanför. Svartvit kan vara samma sak som färglös. Ibland känns det motigt att känna så, men egentligen är det rätt skönt. Jag mår bra egentligen. Väldigt bra. Jag är glad. Det är bra. Min kusin Tobias fyller fjorton år idag. Jag borde kanske ha köpt något fint som han sedan prydligt kan ställa upp i bokhyllan och glömma bort, men det har jag inte gjort. Det har jag lite dåligt samvete för. Jag ska nog bränna en skiva med fin musik åt honom. Både för att dämpa ångesten och för att det betyder något. Jag vill göra något som betyder något. Jag ska anstränga mig. Varsamt välja låtar, bestämma deras följd, göra ett vackert omslag och understryka att jag faktiskt har ansträngt mig. Även om han bara lägger skivan på skrivbordet och några dagar senare av misstag råkar knuffa ner den på golvet, så är det okej. Det är tanken som är fin. Givandet och mottagandet. Den traditionella ritualen som inte är ett måste, men som alla gör eftersom det symboliserar omtanke och bara skriker att "JAG GILLAR DIG EFTERSOM DU ÄR MIN KUSIN OCH JAG BLIR GLAD NÄR DU ÄR GLAD, OCH JAG VET ATT JAG KOMMER FÅ NÅGOT AV DIG NÄR JAG FYLLER ÅR EFTERSOM MAN GÖR SÅ."

Jag gillar det där med traditioner.

Naturligtvis är detta skolrelaterat. Jag har inte helt plötsligt kommit till insikt vad gäller människans önskan att ge och ta, utan allting har att göra med antropologi. Vi är mer komplicerade än vi tror. Att man lämnar skorna i hallen när man kommer hem, tackar för maten när man blivit bjuden, har svårt att ta emot pengar som ges av ren generositet och ger varandra födelsedagspresenter utan att bokstavligen kräva att få någonting tillbaka, är komplicerade ritualer. Man vill vara artig. Man vill göra gott intryck, ställa sig in. När jag ger någonting till min käre kusin så kräver jag ingenting av honom, men naturligtvis kommer jag att få det. Det är en självklarhet. Och om jag hade köpt honom något väldigt dyrt hade jag säkerligen fått något dyrare tillbaka.

Jag gillar det där med traditioner.

Om Hjalmar Gullberg varit kvinna

Jag har sovit gott inatt. En timmes matte fick det bli igårkväll innan läggdags, och jag verkar ha kommit så pass långt i detta läxläsningsberoende att det enbart kändes bra. De stunder jag inte har något som helst skolarbete skapar förvirring och stapplande försök till något som kallas för aktivitet annan än skolarbete.

För att vidare diskutera känslostämningar, så drabbades jag plötsligt av likgiltighet. Jag sliter så otroligt mycket, men för vad? Många skulle ha sagt 'framtiden', men vilken framtid väntar en om man inte får så pass höga betyg att man kommer in på det man vill? Det är det som är risken. Men vad fan, man måste leva farligt ibland.

Lita inte på statistiken

Den här veckan har jag varit oerhört ambitiös. Några sena kvällar och nätter har tillbringats allena på skolan med en kopp kaffe som enda sällskap. Detta med blandade känslor. Det har varit både skrämmande och effektivt. Torsbergsgymnasiets byggnader tenderar stundtals att tjuta, knarra, gnissla och få den mest skeptiske att darra lätt.

Det här med bloggar har aldrig varit min grej, men då Lunarstorm känns mer passé och uttråkande än vanligt ska jag göra ett nytt försök. Man vill ju följa trenden.

Tre saker som fascinerar mig:
Hjalmar Söderberg
Skolmatsalens risplättar
Nattlig kreativitet

Det bästa sättet att underhålla sig själv på är att skapa statistik.
-Visste du att tre av 49 kvinnor som levde under andra världskriget någon gång har fantiserat om att skeppa potatis till Indien?

Det är Idy som utmanat mig med bloggande, antagligen omedvetet. Hon skrev en gång i sin att hon skulle skriva fler inlägg än mig. Jag måste komma ikapp.