Att trilla dit

Jag måste komplettera nattens inlägg med en liten incident som nyss inträffade. För att motverka all stress och prestationsångest så fick jag den briljanta idén att utnyttja den annars så, från min sida, försummade hästen.

Så off I went och det var en sådan befrielse. Då vi lämnade vägarna och följde glömda stigar i skogen tog jag mig friheten att låta Magnetic Fields ljuda i mina öron och solen log mot mig. Jag tänkte till och med att hur påfrestande ett liv än kan vara så finns det alltid något sätt att bota misären på. I lugn galopp färdades vi alltså över snön och välbefinnandet var totalt. Men innan jag visste ordet av låg jag i en snödriva och såg hästen i flygande fläng försvinna bakom en gran. Helt plötsligt hade hela min känslostämning blivit som förbytt (liksom hästens, obviously) och jag rapidpulsade förtvivlat efter i hästens spår, även om jag visste att han nog redan var halvvägs tillbaka till stallet vid det laget.

När jag tjugo minuter senare flåsande och svettig nådde stallbacken stod han där nere med tränset på sniskan och bara tittade skamset på mig. Älskade hästjävel.