Själva jagets kapitulation

Jag kom precis på mig själv med att i mitt stilla sinne planera vilken aspekt jag ämnade beröra i kvällens blogginlägg för att på bästa sätt tillfredställa mina eventuella läsare. ABSURDUM! Jag har fått allvarliga men för livet av denna vecka (för er icke-insatta kan jag i förbifarten nämna att vi haft mock exams (aka inom loppet av fem dagar haft elva mycket påfrestande prov) och att jag alltså med rätta får känna mig förbrukad, miserabel och tom). Kvinna, disponera ditt liv och dina åtaganden!
Tema: Prestationer.
Motiv: Hatkärlek, ambitioner, relationer, framtiden och sweet ol' tidsfördriv.
Symbol: Den kroniska trötthet som obestridligen är påtaglig kan möjligtvis vara en representativ symbol för den ångestfyllda likgiltighet som florerar vilt inom mig likt atomer vars laddningar helt har förlorat sans och vett.

Ord som 'jag', 'min' och 'mig själv' förekommer ofta, men egentligen bringar väl inte det någon oerhörd förvåning. Jag kommer aldrig vara någon annan än mig själv. Jag är fängslad i mitt eget förstånd på livstid, och det finns inga flyktvägar.

Jag har aldrig tidigare lidit av klaustrofobi.

Vad är det som händer? Jag sorterar förtvivlat in mitt liv under rubriker som saknar betydelse för det stora hela, och detta per automatik. Egentligen vill jag ju bara tygla mig själv men det är en kväll som denna en omöjlighet, varpå jag därför hoppas att jag inom en mycket snar framtid ska svimma av utmattning för att därigenom äntligen få lite själsligt lugn och ro.