Det är nu det händer

Jag har bytt residens.

www.marty.toobigtofitinhere.com

To play the harmonica

Ikväll ska jag fatta mig kort. Mina föräldrar är på galej och lillebror har flytt fältet, så här sitter jag alltså allena och trött en fredagkväll som jag egentligen avlagt för lite quality time med familjen. Men shit happens, och i ärlighetens namn måste jag säga att det är relativt okej. Jag har kopiösa mängder skolarbete att ägna mig åt i alla fall, så det gör detsamma.

I vanlig ordning har jag förresten anammat min mer impulsiva sida och därför inte nöjt mig med enbart Arcade Fire nästa helg - det blir Andrew Bird också. Och det är något inom mig som längtar oerhört. Inte nödvändigtvis enbart på grund av den musikaliska tillfredställelsen som är i antågande, utan även för att jag verkligen behöver få distans, om så bara temporärt (nu slutar jag abrupt med att förklara mer utförligt vad jag menar).

Det får bli en tråkigt fragmental kväll ikväll, så nu sätter jag punkt.

Att trilla dit

Jag måste komplettera nattens inlägg med en liten incident som nyss inträffade. För att motverka all stress och prestationsångest så fick jag den briljanta idén att utnyttja den annars så, från min sida, försummade hästen.

Så off I went och det var en sådan befrielse. Då vi lämnade vägarna och följde glömda stigar i skogen tog jag mig friheten att låta Magnetic Fields ljuda i mina öron och solen log mot mig. Jag tänkte till och med att hur påfrestande ett liv än kan vara så finns det alltid något sätt att bota misären på. I lugn galopp färdades vi alltså över snön och välbefinnandet var totalt. Men innan jag visste ordet av låg jag i en snödriva och såg hästen i flygande fläng försvinna bakom en gran. Helt plötsligt hade hela min känslostämning blivit som förbytt (liksom hästens, obviously) och jag rapidpulsade förtvivlat efter i hästens spår, även om jag visste att han nog redan var halvvägs tillbaka till stallet vid det laget.

När jag tjugo minuter senare flåsande och svettig nådde stallbacken stod han där nere med tränset på sniskan och bara tittade skamset på mig. Älskade hästjävel.

Själva jagets kapitulation

Jag kom precis på mig själv med att i mitt stilla sinne planera vilken aspekt jag ämnade beröra i kvällens blogginlägg för att på bästa sätt tillfredställa mina eventuella läsare. ABSURDUM! Jag har fått allvarliga men för livet av denna vecka (för er icke-insatta kan jag i förbifarten nämna att vi haft mock exams (aka inom loppet av fem dagar haft elva mycket påfrestande prov) och att jag alltså med rätta får känna mig förbrukad, miserabel och tom). Kvinna, disponera ditt liv och dina åtaganden!
Tema: Prestationer.
Motiv: Hatkärlek, ambitioner, relationer, framtiden och sweet ol' tidsfördriv.
Symbol: Den kroniska trötthet som obestridligen är påtaglig kan möjligtvis vara en representativ symbol för den ångestfyllda likgiltighet som florerar vilt inom mig likt atomer vars laddningar helt har förlorat sans och vett.

Ord som 'jag', 'min' och 'mig själv' förekommer ofta, men egentligen bringar väl inte det någon oerhörd förvåning. Jag kommer aldrig vara någon annan än mig själv. Jag är fängslad i mitt eget förstånd på livstid, och det finns inga flyktvägar.

Jag har aldrig tidigare lidit av klaustrofobi.

Vad är det som händer? Jag sorterar förtvivlat in mitt liv under rubriker som saknar betydelse för det stora hela, och detta per automatik. Egentligen vill jag ju bara tygla mig själv men det är en kväll som denna en omöjlighet, varpå jag därför hoppas att jag inom en mycket snar framtid ska svimma av utmattning för att därigenom äntligen få lite själsligt lugn och ro.

“Jag skriver inte ner alla mina tankar här. Jag skriver sällan ner en tanke första gången den kommer till mig. Jag väntar och ser, om den kommer igen.

Jag och min mor diskuterade litteratur vid sjusnåret en onsdagsmorgon när vi med buss var på väg till Stockholm. Det var relativt intressant - jag förde mina favoriter på tal och hon sina.
'Har du läst Doktor Glas?'
'Ja. Det var väl en tjugo år sedan.'
Jag blev plötsligt ganska modfälld. Inte för att jag denna gång inte fick chansen att briljera med att föra ett för henne okänt verk på tal, utan för att jag plötsligt insåg att den inte var menad för mig. Var gång jag läst den har jag oförskämt nog sett den som min. Jag har identifierat mig med protagonisten, njutit av ord och uttryck och intalat mig själv att herr Söderberg skrivit Doktor Glas enbart för mina ögon. Nog för att jag inte blundat för att det trots allt är ett offentligt stycke text, men tanken på att tusen och åter tusen andra människor läst den innan mig sedan releasen 1906 har aldrig tidigare uppenbarat sig. Och tusen och åter tusen människor har förmodligen också på ett eller annat sätt tolkat den på sitt sätt och i och med det tagit den till sin. De ord jag idag finner oerhört tilldragande och specifika har andras ögon redan fått se för flera decennier sedan. Men what if jag vill ha ensamrätt? What if jag inte kan acceptera att den redan är läst av andra? Skoningslöst misshandlad av andras ögon. Nedsvärtad av smutsiga fingrar. Brutalt nedvikta hörn av läsare som tröttnat. Tidlöst eller inte - jag upplever bara det som redan upplevts.

Men vem är jag att tänka så? Verket, om någons, är ju författarens. Det är hans tankar, hans ord och hans identitet. Självklart är det så. Jag är bara en simpel beskådare som inte ens lyckas sätta ord på det som med rätta är mitt - mina egna tankar. Jag är mentalt och emotionellt handikappad. Men tursamt nog hade jag i vart fall vett att inse hur ful och obefogad min plötsliga tanke var, och innan mamma hann nämna att August Strindbergs samlade verk står i bokhyllan hemma till mitt förfogande, hade jag glömt den helt.

Liv, jag förstår dig inte.