Turning nineteen?

Turn around.

En sådan märklig dag. Vi var några i klassen som impulsbeslutade oss för att förkasta balen med all dess traditionella prakt och istället åka till Gdansk.
-Ska du på balen?
-När är den? I slutet på maj? Nej, tyvärr. Då är jag i Gdansk.
However, destinationen är ändrad. Nästa station: Paris, Paris.
Länge leve kära återseenden. J'arrive.

Väl hemma var nästa gastkramande incident i farten - jag överraskades av Ida och Josse med tårta och mitt hår börjarde brinna. Jag skulle ju bara blåsa ut ljusen. Vi låg och vred oss av skratt när den första chocken lagt sig. (Och no worries, jag är bara svedd en aning på ena sidan. Det syns knappt.)

Agnes tog mig med på förhandsvisning av ett PUBERTETSDRAMA ikväll. När eftertexten rullade kände jag mig alldeles tom och illa till mods. Perfektionen är inte komplett. Klockan går och går, men kommer inte till dörren. Något saknas. Allting saknas. Inget saknas. Vad är det som saknas? Tankarna maler och maler inom mig. Skapas, bearbetas, förkastas och glöms. Klockan är trasig. Missanpassad. Dysfuntionell. Tanken försöker, men can't find the answer to the riddle of existence (gå förresten och se vår uppsättning av 'A Dream Play' nästa vecka). Så plötsligt, när vi med snabba steg gick mot Wayne's Coffee för att dricka kaffe och hålla värmen, då förstod jag. På riktigt.

I know why Mona-Lisa smiled

Jag kan inte ge mig hän. Jag vet inte hur man gör. Det är som om jag är alltför beroende av min egen tankeverksamhet för att kunna släppa den ens för en stund. Jag måste ha kontroll.

Många förlorar sans och vett när de är på konserter. Jag har sett det själv. De får en slags grumlig, frånvarande blick som ändå är helt fokuserad på spektaklet ahead. När musiken tystnat och folkmassorna skingras får man kontakt med dem igen.

Ibland kommer jag på mig själv med att fundera över ett gammalt matteprojekt när jag ser på någon intressant film. Blondinen ger svar på tal mitt i världens största fight, och jag förstår inte vad som orsakade det hela. Jag måste spola tillbaka.

Jag kan inte ge mig hän. Jag vet inte hur man gör.
Jag tänker för mycket.

Say no more, say no more

Bussfönstret var så fullt i frost att man inte ens kunde se ut ordentligt.

Nyårsafton 2006 var sympatisk. Kvällen inbjöd till dans och möjligheten att vara lite wild n' crazy. Lite Modesty Blaise. Musiken var bra, vännerna var bra, tolvslaget var bra. Allas klockor gick olika, men det gjorde inte så mycket. Maskeradtillställningar av denna kaliber uppskattar jag verkligen.

Jag vågar knappt gissa hur få timmar jag sov inatt. Åtta timmars arbete efteråt gjorde inte saken bättre. Jag är trött. Tilläggas borde, dock, att jag faktiskt hade helhjärtade intentioner på att sova redan klockan två på natten. Jag hittade en soffa som inte var alltför hård, och gjorde sannerligen mitt bästa. Men vid det här laget borde man veta att det inte går att göra det på sådana där evenemang. Simply, det är omöjligt. Men det gjorde inte så mycket. Inte egentligen.

Nyårsafton 2006 var sympatisk.

Hit med lite farligheter.