Regel nummer 1

Jag har nu fått tre av fyra tv-spel. De känns sådär. Jag har inte fått grepp om dem än. Jag har inte orkat. Den här veckan har varit ett litet helvete. Being myself is like killing Bob Dylan, if I had to do it I would die. Skolan dygnet runt, minus några timmars sömn, ICA-besök och tid för intag av mat. På ett ungefär. Jag är rätt sliten, men ändå inte. Man ställer om sig, lever i symbios med hemstudierna, utnyttjar nattens överflöd av timmar och accepterar den nya, trasiga livsstilen. Det leder indirekt till att man försummar andra saker. Inte för att man vill, utan för att man inte har några andra alternativ. Så ligger man sedan totalt utmattad i sängen och stirrar; antingen in i väggen eller in i kameran. Det är sak samma.

Gå inte ut i krig.

Math - The Absolute Knowledge

Återigen sitter jag ensam på skolan, och jag ifrågasätter mitt gymnasieval. Sekunden efter lugnas jag av vetskapen att det, hittills, har varit det bästa valet jag gjort i hela mitt liv. Men jag är lite i en svacka nu. Det är för mycket. Kraven är för höga. Dygnet är för kort. SÖmnen är för frånvarande. Och jag vill ha den där jäkla cykeln. Jag ringde mamma, och den ligger fortfarande kvar i backen.

Klockan går, och jag gläds av tanken att Jesus har kommenterat min blogg. Anonymitet av tredje graden, eller så är det en hint. Jag får fundera. Tradera.se är för övrigt mitt och Sibels nya tidsfördriv. Jag har hittills ropat hem tre kultspel till mitt gamla avdankade Super Nintendo. Det är retro, det är nostalgiskt, det är för den gamla goda tidens skull.

To commit, or not to commit

Det där med moral är alltid lite tvetydigt. Jag skulle vilja presentera ett dilemma: Du vill ha en cykel. Hela sommaren har du letat och letat, haft förhoppningar och blivit besviken. Du vill verkligen ha en cykel, hela ditt jag skriker efter en. Så plötsligt en dag får du syn på en. En röd, fin cykel ligger omkullvält på sidan av vägen. Du tänker, att det säkert är någon som plockar svamp, och i all hast har lagt den där. Nästa dag när du går förbi så ligger cykeln kvar; omkullvält, bortglömd och fin. Samma sak dagen efter det. En tanke tar form. En fantasi och en dröm. Du vill ju ha en cykel. En röd, fin cykel. Tänk om du kunde gå dit, resa upp den, borsta bort några löv, leda ut den på vägen, ta fart och susa nerför backen. Som en ensam och lycklig cykelägare. Men det kan ju vara någon som har stulit den, och den berättigade ägaren kanske är ute och letar efter sin cykel. Tänk om det hade varit du. Men du vill ju ha den där cykeln. Vad gör du?

A: Du tar cykeln, eftersom du skulle bli så lycklig. Du skulle bli en cykelägare. Dessutom hade någon annan bara tagit den tillslut iallafall.
B: Du lämnar in cykeln till polisen, i hopp om att ingen ska sakna den och den blir din om ett halvår eller så.
C: Du bara suktar på håll, eftersom ägaren säkert vill ha den, och antagligen kommer hitta den om några dagar.

Our Aspirations Are Wrapped Up in Books

Sleep Sounds Good to Me

Rättelse: Jag kapitulerar 00.17

Try Something New

Under de mest frekventa timmarna som spenderas kvällstid på skolan är man som mest oseriös. Jag och Sibel sitter här just nu, neddränkta i kaffe och nynnar ikapp med dessa präktiga grabbar. Jag är inkapabel till att skriva. Jag är inkapabel till att skapa någonting av värde. Jag lyssnar endast på norsk gladpop när den är som bäst. Klicka på rubriken och vinn högsta vinsten. Jag rekommenderar detta. Jag skojar lite. Klockan är 23.32, och jag funderar allvarligt på att kapitulera, springa hem och slänga mig i sängen med skor, kläder och allt. Vi lyssnar lite till. Gummihatt (swing) har potential. Det ser vi. Direkt. Förresten, kusin Tobias lovade att han skulle lyssna på skivan. Jag hoppas på det, mest för den goda sakens skull. Åh, jag har tappat det där med relevans. Man vill ju bli tagen på allvar. Det är klart man vill. Men det är svårt. Jag säger det flera gånger. Det är svårt. Det är svårt. Ska man höja vit flagg? Eller så slåss man. Och lyssnar på norsk gladpop. Om jag slutar nu blir det cirkelkomposition.

Klockan är 23.55. Jag kapitulerar.

Say no more

Jag vet inte vad jag ska säga. Reinfeldt, som mest liknar Mumintrollet, har skaffat sig majoritetsregering. Mysgöran går mot sitt livs nederlag. Jag blir bara så trött.

Reciprocity - att ge och ta

Idag har jag tänkt tillbaka på sommaren. På Arvika, vänner, fina stunder och på känslan. Den där känslan som är en total kontrast till det jag känner nu. Nu ställs det krav, deadlines närmar sig, löften bryts, kylan kommer och jag känner att mitt inre är lika svartvitt som bilden här ovanför. Svartvit kan vara samma sak som färglös. Ibland känns det motigt att känna så, men egentligen är det rätt skönt. Jag mår bra egentligen. Väldigt bra. Jag är glad. Det är bra. Min kusin Tobias fyller fjorton år idag. Jag borde kanske ha köpt något fint som han sedan prydligt kan ställa upp i bokhyllan och glömma bort, men det har jag inte gjort. Det har jag lite dåligt samvete för. Jag ska nog bränna en skiva med fin musik åt honom. Både för att dämpa ångesten och för att det betyder något. Jag vill göra något som betyder något. Jag ska anstränga mig. Varsamt välja låtar, bestämma deras följd, göra ett vackert omslag och understryka att jag faktiskt har ansträngt mig. Även om han bara lägger skivan på skrivbordet och några dagar senare av misstag råkar knuffa ner den på golvet, så är det okej. Det är tanken som är fin. Givandet och mottagandet. Den traditionella ritualen som inte är ett måste, men som alla gör eftersom det symboliserar omtanke och bara skriker att "JAG GILLAR DIG EFTERSOM DU ÄR MIN KUSIN OCH JAG BLIR GLAD NÄR DU ÄR GLAD, OCH JAG VET ATT JAG KOMMER FÅ NÅGOT AV DIG NÄR JAG FYLLER ÅR EFTERSOM MAN GÖR SÅ."

Jag gillar det där med traditioner.

Naturligtvis är detta skolrelaterat. Jag har inte helt plötsligt kommit till insikt vad gäller människans önskan att ge och ta, utan allting har att göra med antropologi. Vi är mer komplicerade än vi tror. Att man lämnar skorna i hallen när man kommer hem, tackar för maten när man blivit bjuden, har svårt att ta emot pengar som ges av ren generositet och ger varandra födelsedagspresenter utan att bokstavligen kräva att få någonting tillbaka, är komplicerade ritualer. Man vill vara artig. Man vill göra gott intryck, ställa sig in. När jag ger någonting till min käre kusin så kräver jag ingenting av honom, men naturligtvis kommer jag att få det. Det är en självklarhet. Och om jag hade köpt honom något väldigt dyrt hade jag säkerligen fått något dyrare tillbaka.

Jag gillar det där med traditioner.

Om Hjalmar Gullberg varit kvinna

Jag har sovit gott inatt. En timmes matte fick det bli igårkväll innan läggdags, och jag verkar ha kommit så pass långt i detta läxläsningsberoende att det enbart kändes bra. De stunder jag inte har något som helst skolarbete skapar förvirring och stapplande försök till något som kallas för aktivitet annan än skolarbete.

För att vidare diskutera känslostämningar, så drabbades jag plötsligt av likgiltighet. Jag sliter så otroligt mycket, men för vad? Många skulle ha sagt 'framtiden', men vilken framtid väntar en om man inte får så pass höga betyg att man kommer in på det man vill? Det är det som är risken. Men vad fan, man måste leva farligt ibland.

Lita inte på statistiken

Den här veckan har jag varit oerhört ambitiös. Några sena kvällar och nätter har tillbringats allena på skolan med en kopp kaffe som enda sällskap. Detta med blandade känslor. Det har varit både skrämmande och effektivt. Torsbergsgymnasiets byggnader tenderar stundtals att tjuta, knarra, gnissla och få den mest skeptiske att darra lätt.

Det här med bloggar har aldrig varit min grej, men då Lunarstorm känns mer passé och uttråkande än vanligt ska jag göra ett nytt försök. Man vill ju följa trenden.

Tre saker som fascinerar mig:
Hjalmar Söderberg
Skolmatsalens risplättar
Nattlig kreativitet

Det bästa sättet att underhålla sig själv på är att skapa statistik.
-Visste du att tre av 49 kvinnor som levde under andra världskriget någon gång har fantiserat om att skeppa potatis till Indien?

Det är Idy som utmanat mig med bloggande, antagligen omedvetet. Hon skrev en gång i sin att hon skulle skriva fler inlägg än mig. Jag måste komma ikapp.