23.34. Innan tolvslaget måste jag bege mig härifrån, och åter förvandlas till den torftiga jag-har-inte-internet-hemma-tattare jag egentligen är. Men jag vet heller inte om jag är redo att gå hem nu. Jag har precis reread Charlotte Perkkins Gilmans 'The Yellow Wallpaper', där en kvinna drivs till vansinne av att sitta instängd på sitt rum. Hon ser en kvinna bakom tapeten, som vill komma ut. Det hela går så långt att hon senare själv identifierar sig själv som en sådan kvinna, oon kryper omkring på golvet och biter på sängen.
Jag är rädd för att se kvinnor bakom tapeten.
Ikväll funderade jag på varför jag skriver. Varför jag blottar mitt inre för sådana deterritorialized strangers. Det går inte att avgöra helt och hållet, men det tycks vara ett slags försök till att få förståelse, bekräftelse och kanske even förlåtelse av en andra part. Inte för att jag har gjort något fel. Nej, inte alls. Snarare förlåtelse för mina egna mänskliga företaganden. Att vara arg, ledsen, förtvivlad, irriterad eller full av självömkan (bland annat, naturligtvis). Att erkänna och stå till svars. Som en slags bikt. Utan vidare förpliktelser. Utan något som helst. Det är bara att frenetiskt röra sina nedkylda fingrar på a bunch of bokstäver på ett tangentbord och komma ut. Jag gör det. Alla gör det. Och det är okej.
23.48. Jag måste hem till min tapet om 12 minuter.
Popart.
