New York—Paris, No. 1

-Smile now, and don't reproach me. I put your paper in the fire.

Jag undrar om jag är aningen less på att agera. Onsdagen präglades av teater och åter teater, där samma repliker nöttes gång på gång. Detta är naturligtvis inte oväntat, och övning ger således färdighet, men jag är aningen less. 'Det blir kanske så när man har att göra med fanatiker' sa vår coordinator, och hon har verkligen rätt. Men jag beundrar likväl hans entusiasm. Och när han fick reda på att August Strindbergs 'Ett drömspel' hade premiär för exakt 100 år sedan 2007 gick han i taket (för all del, det är en ära att vara delaktig i något liknande. Hatten av för August).

Jag ska ut ikväll. Det börjar bli en ful ovana. Men det är onekligen underhållande, och jag föredrar a social occasion framför en kväll i ensamhet. Big time.

Min fantasi tar slut här. Jag skulle kanske fråga Stuart Davis om han har lite till övers. En liten dos, bara. 5o procent av dagligt intag.

I hate reconstructions.

My Dream of Horses

"Hon föll i för samma gamla törst, huvudstupa hjärtat först."

Deeptalk. Jag är lite in the mood for that. Rannsaka mig själv, evaluate the situation, se realistiskt på saker. Och inse. Framförallt att inse. Fast det kanske är fel ordval, men jag förstår vart jag vill komma. Jag skulle ha gett mig till tåls nu. Det var på tapeten den här helgen. Och jag trodde att det var annorlunda den här gången. Jag trodde faktiskt det. Mycket moget, mycket intellektuellt, och mindre löjliga beteenden. Men det är så lätt att lura sig själv. Att försköna allehanda ting i sin omgivning, och sedan inte vara medveten om sina missledande handlingar som slutligen kastar en över kanten. Rakt ner i ravinen. Dead end.

Det här är dock en överanalyserad inzoomning på mitt inre känslosvall, och inte alls så förfärligt som det kanske låter. Egentligen mår jag väldigt bra, despite ogjorda labbrapporter och bortsprunget USB-minne med alla mina sparade livsverk. Jag har funderat på om det är möjligt att temporärt stänga av sina känslor. Just nu skulle det, ur många aspekter, vara en befrielse. Sedan, när exams är över och jag åter är fri, skulle jag med glädje åter öppna portarna för spirande romantik och överväldigande smärta.

"Fall inte i för all din törst, man måste tänka först."

Deeptalk. Jag var lite in the mood for that, trots att detta inte är det mest lämpade forumet för just sånt. Cirkelkomposition.

Protagonister i all prakt

Stig Dagerman var rätt snygg på sin tid. Hans farfar blev skjuten av en luffare, och farmorn blev så chockad att hon dog på direkten hon också. Trots denna vedervärdiga uppväxt kan jag inte gilla 'Nattens lekar' något vidare. Inte än, i vart fall.

Ikväll har jag faktiskt inte allför mycket att göra. Det känns både bra och dåligt. However, jag har nog tänkt ta tag i World Literature Assignment 1 i förebyggande syfte. Om jag kommer mig för, alltså. Belle and Sebastian spelar för mig, och nog är det mer komfortabelt att bara lyssna istället för att flänga runt i hjärnan. Ibland får man göra det.

Feelin' blue?

Ta mig härifrån. Deadline à la TOK-essay inatt 00.00. Det fattas ett par hundra ord och ett par tusen idéer. Det är det enda jag hinner skriva. Let there be inspiration.